Rödbetor!

I Vincents experimentland invid sparrisen har det i år vuxit rovor, rödbetor och solrosor. Rovorna tog naturen hand om, men rödbetorna blev skördade detta veckoslut. Inte för inläggning, men för kokning och direkt konsumtion. Färskkokta rödbetor är så gott!

En liten bit med betor i experimentlandet.

Så stora blev de ju inte, men de har å andra sidan skött sig så gott som helt själva.

Studie av betor. Visst är de vackra?!

Klottigt värre att koka rödbeta...

Kokta rödbetor, lite fräsch tärnad gurka, hemodlad potatis och timjankryddad grillad ytterfilé (kravmärkt) - ingen dum lördagsmiddag!

För mycket av det goda

Tanten som bodde här på gården före oss planterade ett krikonträd vid sin stugknut. Trädet växte till sig och blev ett stort buskage med flera stammar. Det är ett produktivt buskage, visserligen beroende på året men åtminstone aldrig helt utan skörd. Blomningen var alldeles fantastisk i våras, och pollineringen lyckades tydligen också bra för grenarna hänger nu av kartar och halvmogna "miniplommon". Faktiskt i sådan mängder att det sa "brak" igår...

En av krikonträdets grenar gav vika under tyngden av frukter.

Tyvärr är de flesta krikonen ännu kartiga.

Om hösten får vara lång och varm får vi en rekordskörd!

Den gren som gav vika måste i alla fall tas bort.

Men det skadar ju inte med lite urglesning ibland... det tycks vara en mycket livskraftig sort som sätter mängder med rotskott överallt i omgivningen.

Vi har tyvärr ingen aning om vilken sort miniplommonen/krikonen är. De är ungefär samma storlek som körsbärstomater och de blir djupt plommonlila när de är mogna. Fruktköttet är gulorange och smaken är sötsyrlig. Men kärnan är stor i förhållande till fruktstorleken och om man försöker göra saft eller sylt av frukterna blir smaken lätt dominerad av skalets beska och syra. Bäst är alltså att äta krikonen färska utomhus så att man fritt kan spotta kärnor.

Vackert...

...och gott!

Röda bär!

Bär är något av det mest underbara som finns! Både under sommaren, då man mumsar från buskarna, och under vintern, då bären i frysen är en ren fråga om överlevnad. Visst kan man tappa modet med alla andra som också gillar bär (och bärbuskar): larver, mögelsvampar, rostsvampar, skalbaggar, skator, trastar... Men på något vis är det ändå värt kampen.

I år har vi skördat närmare 80 liter krus- och vinbär på vår gård. Och en del hallon, trots att hallonbuskarna dragit på sig alla världens åkommor från vildhallonen som finns överallt i omgivningen. Vilda smultron och månadssmultron har gett kontinuerligt mumsgodis och de första blåbären har man också fått prova på. Sakaskatoonbären hann jag också med, innan fåglarna kom. Nu är det bara aronia kvar. Men vilken säsong vi haft!

(Vincents favorit är hallon, vilket man väl ser av bildskörden...)

Fingerborg...

Ottawa

En blandning av Ottawa, Muskoka, Jenkka, Jatsi och Maurin makea.

Hallonsaft med lite krusbär i... mums!

Hallon och andra bär i all ära - min (Anna-Maria) personliga favorit är ändå vinbären. Och jag äter dem helst precis som de är. Ja, de är sura, men det ska de vara! Om man krossar dem mot gommen istället för att tugga tar tänderna mindre stryk. Och magens eventuella protester slipper man om bären tar ett varv via frysen. Vilket de gärna får göra, för inget är mer sparad sommar än röda (eller vita eller svarta eller gröna) vinbär mitt i vintern!

En liten del av vinbärsskörden.