Damage control

De senaste dagarna tycker jag att trädgårdslivet mest bestått av damage control. Egentligen är det helt gynnsamt sommarväder -  inte för hett, inte för torrt för växterna - så förstörelsen är inte lika snabb som den kan vara en dödshet eller dödstorr sommar. Men ändå... alla nedbrytningsprocesser är igång.

Utblommad blåklint, fint i motljus! /Vincent

Strålande blåklintsblommor vissnar bort snabbare än de nya knopparna hinner slå ut, penséerna säckade plötsligt ihop så att jag måste klippa ner dem i hopp om en ny omgång lite senare och i växthuset rensar jag bort allt gulare och brunfläckigare blad... för att nu bara nämna några av damage-punkterna. Sen ska vi inte ens tala om allt gräs som Vincent röjer bort.

Höet är bärgat redan för en månad sedan /V.

Samtidigt står vi ju också på tröskeln till skördetiden. Jag har torkat och frusit in kyndel, mejram, salvia, libsticka, timjan, grekisk oregano, citronmeliss, mynta och persilja. En och annan tomat mognar vartefter och låter sig plockas, och man kan ana att vinbärskartarna snart kommer att börja få färg. Och skörd är ju roligt, naturligtvis.

Men, helhetsintrycket blir onekligen damage control. Så till den grad att jag mest längtar till havet och börjar gå på husvisningar med havsstrand... eller ligger och stirrar upp i himlen och avundas tornseglarna som störtflyger över terrassen. Ska en trädgårdsmänniska bete sig så i juli?

Längtan till havet! /V.

Förvisso ser jag även skönhet, som färgglädjen hos ringblommor och tagetes, ymnigheten hos löftesrika vinbärs- och blåbärsgrenar, frodigheten hos timjantuvor... jo, visst är det vackert även när sommaren svängt sig kring sin axel. Och ändå... Juli är en månad då den friska nytillväxten ohjälpligt är förbi men då höstens segervissa resultatsummering i kombination med ett avslappnat laissez faire-läge ännu inte tagit över trädgårdsodlarens tillvaro. Det finns inga undanflykter i juli - bara memento mori och fåfäng damage control.

/Anna-Maria

Opportunister

I skrivande stund är det torrt, skogsbrandvarning i trakten. Torrt betyder att allt odlat flämtar. Lite iskallt vatten ur kran hjälper inte speciellt mycket. Torrt betyder också kalas för vissa opportunister: bladlössen! Jag tror inte att jag längre har en enda vinbärskvist som jag inte tvingats toppa för att få bort den hopkrullade bladlusgömman. Alla blad är kladdiga av honungsdagg (hm... det låter vackert men det är ju faktiskt bladlusskit...) och en del är mjälliga av ömsade bladlusskinn. Sanslöst!

Övergivna bladlusskinn /Vincent

Om man orkar bortse från förstörelsen är ju bladlössen egentligen helt fascinerande. De finns i alla sorter: stora, små, grå, svarta, gröna, med vingar och utan vingar, såna som bara klottar omkring sig och såna som gör vinbärsbladen rödbubbliga... Jag har just lärt mig att bladlössen kör med jungfrufödsel hela vägen fram till hösten då en kull hanar produceras. Men hela sommarsäsongen föder honor honor utan manlig inblandning, och de föder många... En bladlus blir ca 4 veckor gammal men ger upphov till tusentals andra under den tiden. Undra på att det kryllar!

När det blir för trångt på en buske (d.v.s. när de fina årsskotten är utsugna) föds en generation bladlöss med vingar, så att släktet behändigt kan utvidga sitt förstörelseområde. Tjohoo! Nu har vi tydligen nått det stadiet på flera håll i trädgården för de bevingade bladlössen parkerar sig nu inte bara i bärbuskarna utan också på tomaterna i växthuset, i sallaten på terrassen och t.o.m. i basilikan inomhus!

Bladen på vinbärsbusken krullar ihop sig, en spindel har hittat bra jaktmarker! /V.

Bekämpning då? Tja, hård vattenstråle och såpvatten ger i stort sett inget resultat. Lite gift skulle väl vara helt okej, men det tar tyvärr också kål på alla de nyckelpigor och andra bladluspredatorer som jobbar för högtryck just nu. Och det vill jag ju inte. Så det är nog bara att svära, knipsa toppskott och svära igen...

Tack och lov finns det andra opportunister också, av ett mer njutbart slag. Självsådda blåklintar har invaderat stenpartiet under köksfönstret, och de är rätt många just nu. Var de hittar vatten begriper jag inte, men de är så fina att de får stå kvar.

Blåklinten trivs i stenpartiet /V.

Prästkragarna som jag sådde vid rabarberstenen och sen gav upp har tagit många osynliga år på sig men nu tycks de ha etablerat sig. Och de breder ut sig med ohejdad kraft, t.o.m. på gruset som jag brukar salta för att hålla undan gräs. Men prästkragar saltar man ju inte på!
/Anna-Maria

Prästkragen blommar som bäst, mitt i midsommaren! /V.

Prästkragen trivs på ängen men växer lika bra i en grusbacke /V.